God afton lurvpösar! ;)

Imorse BETSÄMDE jag mig för att ha en bra dag. Ingen eller inget skulle minsann få ändra på det.
Tackar mig själv för att jag var bestämd.. för gårdagen.. ja, hela veckan har varit kaotisk..

Jag ska försöka skriva lite snällt och faktiskt lite kryptiskt med flit. För i vanliga fall gillar jag inte att
kritisera "hårt" på varken Bloggen eller FB.. Men jag känner att jag måste få skriva ur mig lite.

För det första så tillbringade jag måndagen hemma med jordens förkylning. Bra start på veckan? NEJ!
På tisdagen när jag kommer till jobbet så strular ALLT. Maskinen och jag gick inte riktigt ihop.
Dåligt frustrerad man blir när man vill få fram bitar..

Jag sitter med huvudvärk och en totalt förstoppad näsa (slut på nässpray) då jag, av en händelse,
får reda på en massa skitsnack om mig själv. Saker som någon tror sig ha hänt för över 1 år sedan.
Jag tänker inte säga att det här handlar om mitt arbete/arbetskamrater. För det vill jag låta vara osagt.
Det kan likväl vara privat och med mina vänner.

Det var nog kanske inte riktigt meningen att jag skulle få reda på detta, men jag tackar så
mycket iallafall. För nu faller pusselbitarna på plats.

Sura miner, "elaka blickar", även lite tjuvnyp då och då. Och jag har inte fattat varför.
Ofta kan det bildas små grupper med människor. Både på gott och ont.
En bra och stabil grupp kan vara nyttiga för varandra om man vågar stå på sig och säga det man
innerst inne vill och känner. Det kan vara en trygghet att veta att man har en liten familj att ty sig till.

Å andra sidan kan dessa grupper vara rent ohälsosamma för varandra och andra.
En skara människor som, vad jag tror, kanske inte alltid mår så bra. Som bara håller med varandra och
inte kan se saker från annat perspektiv. Som går ihop och ger på folk som inte är med eller tycker som dom.
Riktigt tråkigt tycker jag är sånt är. Jag tycker på riktigt synd om så osäkra människor, och jag önskar
dom kunde se världen utanför. Man får försöka se det så... att det är synd om dom. Inte hata, utan tycka
synd om. Personligen tror jag inte att man vill vara elaka mot varandra. Utan att det finns något djupare som
kanske vill upp till ytan och kanske riktas åt helt fel håll och åt helt fel person.

Jag har själv en gång, eller ganska nyss, mått riktigt dåligt. Varit för svag för att alltid säga det JAG vill.
Men under snart 1,5 års tid, då jag började med hälsorehab, har jag arbetat med mig själv.
Både kroppsligt och själsligt och har kommit långt i bägge delarna. Mitt problem har varit att jag
inte accepterat eller älskat mig själv. Jag har en bit kvar att jobba på, men är otroligt stolt över vad
jag åstakommit så här långt.

Ursäkta mig lite.. jag börjar sväva ut ;)

Jo, vad jag vill komma till är att i dessa ohälsosamma grupper utvecklas inte människan alls.
Eller jo.. kanske "ledaren" för en sån finns alltid. Om man ALDRIG säger det man vill eller våga det
man vill göra så förtvinar man. Livsglädjen rinner liksom ut. Som sagt, jag har själv varit rätt "tragisk" förr.
Jag har dock ALDRIG (medvetet) gjort någon illa förutom mig själv. Bedövat mina känslor för mig själv och
skrattat när jag egentligen behövt fälla en tår.

Nu har jag och en kär vän till mig blivit "attackerad" i omgångar av en sån grupp som jag kallar ohälsosam.
Vi har tagit mycket skit och tänkt att vi bara struntar i det. Ignorera och gå vidare liksom.
Ja, det trodde vi skulle fungera. Men i längden gör det inte det. Vi har tröttnat på att ta skit!
Min vän och jag börjar brytas ner igen.. och kanske min vän ligger lite sämre till än mig just nu och
det gör faktiskt ont i hjärtat att höra hennes ord när hon visar sina känslor. Tacksam är jag för
att få höra, lyssna och komma med ett litet "råd" då och då.

Inte är det väl ok att hitta på saker om andra, sen inbilla sig att det är sant och sedan börja ogilla
personen man sprider lögner om?

Prata strunt, det gör alla ibland. OFTAST med glimten i ögat eller med lite ironi i bakgrunde.
Men det som pratats om oss är helt taget ur luften och har kunnat förstört en hel del viktiga saker.
Det gör mig förbannad, ledsen och förvirrad.

Jag har funderat lääänge på vad jag kan ha gjort dessa männsikor. För känslan av att inte vara "välkommen"
har funnits nästan från dag 1 jag träffade dessa. Jag har tillbringat nästan 3 dygn att fundera på vad jag
gjort för att någon ska ha inbillat sig en massa dumheter. Fortfarande har jag inget svar förutom att
jag måste vara ett stort hot. Antingen mot enskild person eller gruppen. Och om en i gruppen inbillar sig saker, får den i regel med sig resten av gänget också. Så är bollen i rullning...


Men just idag, idag när jag vaknade bestämde jag mig som sagt för att INTE gräva mig ner i energi-slukare.
Idag ska det vara MIN dag! Sagt och gjort, allt har gått fantastiskt bra. På jobbet och hemma.
Gav en väldigt god vän ett värmande ord som hon blev mycket rörd av. Å jag tror tametusan att
det gav mig lika mycket. Jag blev så glad att hon blev glad för något jag sa :) Fattar ni?

Nu hoppas jag på att jag skrivit av mig det mesta. Vissa saker spar jag för mig själv.
Det hör inte hemma här. Min förvirrade hjärna kanske kan slappna av och sova inatt.

Igår var jag så otroligt glömsk! Måste erkänna att jag blev nästan rädd för mig själv.
Jag höll på att glömma att jag skulle till frissan, kom på det på morgonen.
Sen glömde jag helt plötsligt bort saker i mitt arbete. Saker jag gjort så många gånger förr blev bara fel.
Gråten i halsen och en känsla av att vara värdelös sköljde över mig.

Återigen höll jag på att bomma frissan. Fick ringa och förklara att jag var på väg och att jag blir någon minut sen.
Klippningen och färgningen var ett riktigt skönt avbrott en stund. Snygg blev jag också ;)

Nästan hemma kommer jag på att pappa bad mig säga åt Ove att ta ut Zigge och kissa vid lunch.
JÄVLAAR!! River tag i telefonen och ringer Inga-Lill och bad om förlåt för mitt usla minne.
Alla kan glömma.. så är det, men det är inte slut än..

Väl hemma sitter jag och ska ta mig en smörgås, innan mitt planderade kafferep med Anna, kommer
jag på att jag har kilar kvar i trumlaren på jobbet. FAAAN!! Dom kan nämnligen börja rosta om
dom ligger för länge. Ringer i full panik en vän på em-skiftet och förklarat läget om kilarna.
Hon säger vänligt i telefonen att jag inte har något i trumlaren, för det hade en annan vän tagit hand om.
Dom är för underbara mina arbetskamrater, jag har mina små guldstjärnor lite varstans.

Tack ni underbara <3


Om ni har orka läst hela mitt inlägg, förstått vad jag menat utan att nämnt namn eller plats.
Då har ni gjort det förbaskat bra. Svårt att förklara ibland.


Har ni någon gång känslan av att inte våga stå på sig. Gör det iallafall.
Ge DITT svar och gör DIG och DINA åsikter hörda. Om något inte känns rätt, varför gör du det då?
Vad är det värsta som kan hända?  Att man blir osams kanske..  vad vet jag.
Det viktigaste tycker jag, är vad man gör mot sig själv. Är jag ärlig med mig själv och mot andra (utan personliga attacker) så kommer jag må så mycket bättre.


Jag stal en status från min svägerska idag.. från Fejjan.. Avslutar med den  :)

"Det kommer en tid i livet när Du måste släppa allt - meningslösa draman och de människor som skapar dem. Omge dig istället med människor som får dig att skratta - så mycket att du glömmer det dåliga och fokusera bara på vad livet har att erbjuda - alla godsaker;) För när allt kommer omkring är livet för kort för att vara annat än lycklig. Ta bort alla "energi-tjuvar"






Adjö för idag. Å klaga nu inte för att jag inte skriver nåt ;) Är ju en hel jävla bok nu!!