Den här dagen har varit helt jävla jävlig kan jag börja med att säga..

Imorse.. eller ja, på förmiddagen från 10-14 var vi utan el här i byn.
Det är otroligt vad bortskämd man är! Jag kunde inte göra något kännes det som!

Har ALDRIG varit så sugen på en kopp kaffe förr.. och jag har
kunnat gjort vad som helst för att få ta mig en dusch och fixa håret.

Men ingenting blev det.. inte ens dammsugarn fick rastas.

Nåväl, när elen kom tillbaka hoppade jag snabbt in i duschen och
efter det gjorde jag mig klar för att åka in till Valbo.

Jag hade tänk göra min älskade sambo lite glad idag, med att köpa
en massagedyna och första säsongen solsidan.

Jag kilade in till Valbo, in på Media Markt, fixade dynan och filmerna.
Väl i kassan ringer Ove och säger:
"-Tror du jag har totalkvaddat bilen då?"

Jag fattade ingenting..
 
"-Jag har krockat med en lastbil.."

Jag fattade fortfarande ingenting och bad Ove vänta tre sekunder medan jag betalade,
men kom på mig själv när jag la ifrån mig telefonen.

Vad sa han??

Jag pratade med honom en liten stund men han sa att han var
tvungen att sluta för att prata med någon annan som var där.

Jag skyndade mig in i bilen och började åka hemåt.. och det kändes som
om det var 100 mil hem.

Pratade med Ove igen och han sa att han mådde bra.
Jag frågade då om han kontaktat polis m.m.
men det hade han inte ens tänkt att gjort efter som han "mådde bra".
Fast besluten att ett samtal behövdes fick jag honom att ringa.

Ett par minuter senare ringde han och sa att dom kommer och hämtar
honom med ambulans och allt. Man vet ju faktiskt inte hur man mår när man är i chock.

När jag kommit till Bilmetro-rondellen i Sandviken ser jag brandkåren med blåljus
som är på väg mot järbohållet.

Jag kände mig såå liten.. jag visste ju vart den var på väg och vem som
varit med i olyckan.. Det är ju min sambo..

Naturligtvis hamnar jag BAKOM en kranbil som åkte 40-50km/h.
Heeeeeeela vägen till Jäderfors fick jag puttra bakom fanskapet.

Ambulansen blåste om, även dom med blåljus.
Vid det lagen fick jag nästan panik!
Men JAG DÅ!!??

Jag hade ju pratat med honom själv i telefon, men ändå.. jag hade ju inte sett honom!

När jag blivit av med snigeln framför mig fick jag genast upp farten lite.
Men det tog för lång tid.

Jag ringde pappa & Inga och bad dom kissa med hundarna,
jag skulle ju försöka pussla ihop allt annat.
Trasig bil, hämta Ove.. Ja, you name it.

När jag kom fram till olycksplatsen fick jag parkera en bit bort pga
alla bilar som stod och väntade på att få åka.

Jag ser ambulansen komma åkandes mot mig sakta, hinner se Oves ansikte innan
dom drog i väg till sjukhuset. Fan då, jag hann inte ens säga "hej".

Gick närmare Volvon för att se hur den såg ut, men då har en kompis till
Ove redan satt sig i bilen och skulle köra den hem till sig.
Bilen gick att köra, men inte lång väg.

Jaha?! Jaja.. ja jag åker väl dit då..??
Tur jag inte ring bärgare då..

Åkte upp till sambons vän och kollade bilen.
Varför jag åkte dit? Ingen aning!

Då ringde mamma och hon var på väg hem till oss.
Gullig hon å, hon skulle hem till vovvarna hon.
Fast det var ju redan fixat.

Jag åkte hem, pratade med mamma, sen ringde hjärtat och sa att
han ville hem. Allt var "ok", inget annat än ömma/stela muskler.

Ett stoort tack till den ängeln som var med Ove idag <3

När jag hämtade honom i Sandviken blev jag oerhört lättad.
Fast jag nu visste att han var ok, blev det "sant" när jag såg honom.
Han ÄR hel! <3


Nu är vi båda hemma och båda lika glada över att han lever :)
Inte alla som har tur att överleva en lastbilskrock inte.. Fy fan..

Jag har pysslat om honom med ett varmt bad, lite mat och solsidan.

De ni mina vänner, ingen trevlig dag..

MEN det var TUR att krocken tog där den tog.
Har han frontat eller fått smällen från sidan, har det
nog inte gått så jättebra.





Älskar dig ja! Men det vet du ju redan :)